De osynliga arbetarna
Trygga arbetsvillkor och god arbetsmiljö är en del av Agenda 2030. Men personliga assistenter får inte ta del av basala rättigheter
Vi lever i osäkra tider. Det vet de flesta. Coronapandemin har ställt samhället på sin spets och fått oss att tänka om. Det handlar om klimatet och människors vårdslösa köttkonsumtion, om ekonomins framtid, om besöksnäringen och om flygets vara eller icke-vara.
Men också om arbetstagarna, vård- och omsorgspersonalen, deras arbetsvillkor och arbetssituation. Det är under dagar som dessa som jag särskilt tänker på Agenda 2030 och de globala målen, och hur aktörer mer än någonsin behöver kraftsamla för tryggare arbetsvillkor och god arbetsmiljö.
För mitt under rådande pandemi är det tydligare än någonsin. Vård- och omsorgspersonal har det dåligt. En del rent ut sagt kasst. Branschen domineras av osäkra arbetsvillkor, personal hoppar från arbetsplats till arbetsplats och en del (en hel del) saknar skyddsutrustning mot virus och sjukdomar.
Felix Finnveden är förtroendevald för fackförbundet Kommunal och arbetar heltid med att förhandla arbetsvillkor för Kommunals medlemmar. Det fackliga arbetet menar han är fundamentalt för uppfyllandet av Agenda 2030. I grund och botten handlar det om att stärka arbetstagare.
– Fungerar inte arbetslivet så kommer de andra delarna i samhället och ens privatliv heller inte att fungera. Har du inte en ekonomisk trygghet påverkar det resten av ditt liv. Blir du utsatt för sexuella trakasserier på jobbet kommer du inte att bli en bättre människa i ditt privata liv. Om undersköterskan inte gör sitt jobb på äldreboendet, kommer det att påverka inte bara omsorgstagaren, utan dess närstående och samhället i övrigt. Det är kuggar som måste rulla.
Hans jobb innebär att stötta välfärdsarbetarna. De som får samhället att rulla, eller som utbildningsministern Anna Ekström beskrev under en presskonferens den 20 mars de som jobbar inom ”samhällskritisk verksamhet”.
Covid-19 pandemin har lyft fram hur beroende samhället är av dessa arbetstagare, eller som man säger på engelska ”essential workers”. Men ironiskt nog blir de inte behandlade som så. Det finns till och med yrkesgrupper som behandlas som mer eller mindre är oväsentliga.
Jag talar om personliga assistenter. En person som hjälper en annan person med funktionsnedsättning att leva sitt liv.
Där är anställningstryggheten undantagna, Lagen om anställningsskydd (LAS) gäller inte för personliga assistenter.
– En konsekvens av det här är att incitamenten att yttra sig, att påtala arbetsmiljöbrister och att ställa krav på arbetsgivaren blir väldigt få. Det finns en stor risk att bli uppsagd om man upplevs som krånglig. Eftersom anställningstryggheten inte finns så faller andra grundbultar med, beskriver Felix.
På grund av det här går det inte att tillämpa medbestämmandelagen (MBL). Den lag som bland annat reglerar om och när arbetsgivaren måste förhandla med representanter för de anställda och vad som gäller om det blir konflikt på en arbetsplats.
I en bransch där normen är visstidsanställning och som domineras av privata aktörer, ofta av den som får assistansersättningen, det vill säga är berättigad LSS, är det svårt att påtala arbetsmiljörisker. I dag finns det närmare 1000 företag inom assistansbranschen, varav hälften räknas som fåmannaföretag. Ytterst få kan räknas som medelstora eller som jättar. Det allra största företaget anställer uppemot 8000 personliga assistenter.
– Det är lätt att brukaren tar åt sig och ser det som en personlig kränkning. Det finns en stor kunskapslucka hos arbetsgivarna just på grund av att man direktanställer. När jag som facklig representant kommer och ställer krav, då blir det som om man kommer och ställer krav i deras privatliv, beskriver Felix.
Under Corona blir det här extra problematiskt. På grund av andelen privata och små aktörer samt låga incitament att organisera sig fackligt eller att tycka till om sin arbetsmiljö, finns det ytterst få skyddsombud på arbetsplatserna, något som är en självklarhet inom andra yrken. Det blir ett stort steg för arbetstagaren att be om hjälp eller att påtala risker i arbetet, när fackliga representanter inte finns nära till hand eller när det saknas en upptrampad stig för hur man hanterar arbetsmiljöproblem. Den närmaste kontakten är förtroendevalda som arbetar centralt.
– Personliga assistenter varken hörs eller syns i den offentliga debatten. Ett exempel nu under Corona är att Stockholm stad genom Trafikkontoret har utfärdat en dispens för parkering på gatumark för sjukvårdspersonal, hemtjänst, äldreboenden, socialjour och anställda på bostad med särskild service i Stockholm. Det här gäller inte för personliga assistenter som åker till sina brukare.
Felix menar att det i grund och botten handlar om okunskap.
– Det är inte det att brukarna är onda eller för att de inte tänker på det. Ofta saknar de den kunskap som krävs för att ta arbetsgivaransvar.
Jag lyssnar på Felix och reflekterar.
I tider som dessa är anställningstryggheten extra viktigt. Att samhällsbärande yrken ska ha en fastanställning är det minsta samhället kan erbjuda dem. Så att vi säkrar upp för deras rätt att kunna yttra sig mot sina arbetsgivare.
Jag frågar därför Felix hur jag kan bidra för att säkra upp personliga assistenters arbetssituation.
– Ett sätt är att alltid rekommendera och föredra kommunal assistans före privat. Där är alla personliga assistenter fastanställda. Skillnaden är som natt och dag mellan privat och kommunalassistans. Ett annat sätt är att skriva ett medborgarförslag till din kommunpolitiker. Hjälp henom att förstå varför det är viktigt med goda arbetsvillkor.
Sirin Celik