Att våga prata om psykisk ohälsa!

“Jag är inte expert på något annat än att jag möjligtvis är expert på att må dåligt”

Du är inte ensam
Hållbarhet är något jag från början trodde handlade om klimatet och hur vi måste ställa om. Idag betyder hållbarhet så mycket mer för mig. Det handlar inte bara om hur jag lever och vad jag står för utan det handlar om hur jag mår. Jag tror att när vi mår som bäst är då vi verkligen kan hjälpa andra. Därför är mål 3 otroligt viktigt för mig. För jag tror att det är svårt att bry sig helhjärtat om andra när du inte mår bra och är stark i dig själv.

Jag vill därför berätta om vad jag har gått igenom och vad jag har gjort för att bli starkare och må bättre.

Jag vill börja med att säga att jag inte är en expert på något annat än att jag möjligtvis är expert på att må dåligt. Skämt åsido är detta ingen guide på hur du kan/ska/bör göra för att må bra. Jag har skrivit detta för att jag tror att vi alla skulle må så mycket bättre och känna en större gemenskap med varandra om vi var mer transparenta med vad vi har gått/går igenom och på så sätt också kan dela med sig av hur man kommit vidare. Helt enkelt hjälpa oss själva och varandra samtidigt och förhoppningsvis få en del människor att känna sig mindre ensamma i svåra stunder.

Det känns som att det är mycket mindre tabubelagt att prata om depression och ångest idag. Samtidigt känns det fortfarande som att många känner att dem inte kan berätta för någon att de inte mår bra. Jag har den tron att för att kunna bearbeta det jobbiga vi varit med om eller de jobbiga känslor vi har måste vi först våga känna dessa känslor för att sedan ta oss igenom dem och det kan vara riktigt tufft. Ett mörker som känns så hopplöst. Min erfarenhet av att vara i det mörkret är att det inte är fullt lika hopplöst ibland när andra människor kan förklara för mig att de också varit där och på riktigt vet hur jag känner. Min förhoppning är att jag med denna text får någon annan att känna samma sak.

Av min erfarenhet och av de jag vet från människor runt omkring mig så känner vi oss så otroligt ensamma rent generellt men också i våra känslor när vi mår dåligt. Att känna ensamhet kan ju vara väldigt smärtsamt. Jag tror att genom att våga prata mer om det jobbiga vi känner/går igenom så ökar vi chanserna att vända på det hos oss själva men även hjälpa andra.

Min historia
Jag har levt så länge jag kan minnas med ångest och oro. Jag växte upp i ett väldigt oroligt hem där det dracks väldigt mycket alkohol, mycket bråk och en del våld. Så jag skulle vilja säga att jag vuxit upp i en konstant stress. Både mina föräldrar drack mycket och de levde i ett väldigt ohälsosamt förhållande. Detta påverkade min relation med mina föräldrar, min relation med min två år yngre syster men framförallt min relation till mig själv.
Detta speglade även av sig på mig som barn och person och jag hade det väldigt tufft i skolan. Både med det sociala men också med min koncentration. Det var som värst mellan fjärde och sjunde klass. Jag blev utsatt för väldigt mycket mobbing som senare under min skolgång resulterade i att jag själv var med och mobbade andra. Att jag möjligtvis fick andra att känna och må som mig själv är något som jag än idag är väldigt ledsen över.

Under den senare delen av den här perioden provade jag att dricka för första gången och jag var snabbt fast. Rökningen och och drickandet hjälpte mig mycket vad gäller den sociala biten och att knyta sociala band till folk. Det var ett perfekt sätt att hitta vänner och på något sätt också känna mig normal. Kanske till och med känna mig “cool”. Det märktes snabbt att alkoholen inte är något som min kropp eller mitt psyke klarar av. Jag vart alltid okontrollerat full och gjorde farliga och dumma saker. Jag hatade mig själv men när jag var full kände jag inte av samma självförakt. Istället projicera jag det till ett hat för de flesta runt omkring mig. I princip varje fylla vart som en explosion och de enstaka gånger som jag (vad jag kände då) hade betett mig “normalt” så kändes det som att jag hade blivit lagad och tog genast för givet att det skulle bli lika bra nästa gång. Vilket det aldrig blev. Genom åren så gjorde vänner och familj flera försök att få mig att förstå att detta var ett problem men jag klarade inte av att se det på de sättet. För mig var det ju anledningen att leva på något sätt. Jag mådde så dåligt att jag kände att om inte jag får dricka och ha kul ibland (egentligen väldigt ofta) så kommer jag inte orka leva det här livet längre. Det jag inte förstod då var att den främsta anledningen till att jag hade dessa känslor var på grund av ångesten som jag fick från alkoholen. Självklart var det inte bara detta som gjorde att jag mådde som jag mådde men när jag tittar tillbaka på det så var risken väldigt stor för mig att bli den missbrukaren som jag blev. Däremot så fyllde jag på med saker som slog ner på min självkänsla och på mitt självförtroende varje gång jag hade varit full. Jag fick en väldigt ohälsosam syn på relationer till män och lät helt enkelt män utnyttja mig och situationen. I slutändan var även den skammen min att bära. Så allt som hände under dessa år gjorde bara att jag grävde mitt hål ännu djupare.

Jag växte upp med tanken om att det bara var vuxna människor som kunde vara missbrukare. I min och i många andras värld var missbrukare, eller i det här fallet alkoholist, något som du “blir” efter flera år av missbruk. Jag kommer även ihåg att när hela problematiken startade runt mig och alkholen. Det fanns inte på världskartan att jag hade ett problem. Jag hade ju en bild av att en bara kunde vara alkoholist om hen drack varje dag. Jag tror därför att det är otroligt viktigt att vi pratar mer öppet med barn och tonåringar om missbruk och om hur missbruk kan se ut i alla dess former och inte bara en form.

Jag slutade dricka den 17 september 2016 efter att återigen sitta med den känsla som jag brukade ha efter varje fest. Den dagen firar jag varje år och jag skulle definitivt vilja påstå att den dagen är viktigare än min födelsedag.

Allt detta är enbart en bråkdel av vad som gjort att jag är den jag är idag. Det har hänt mycket mer saker som jag skulle behöva mycket mer tid för att förklara med ord men detta är en del av det som gjorde ångest och depression en stor del av min vardag under många år.

Min räddning
Under flera år har jag på olika sätt försökt att få den hjälp jag behövt inom vården. Det har varit lite av ett moment 22 för min del. För att få hjälp för psykisk ohälsa måste du vara fri från dina missbruk och söker du hjälp för dina missbruk är det inte densamma som att få hjälp för ens psykiska ohälsa. Trots detta är det största problemet jag kommit i kontakt med under de åren jag sökt hjälp känslan av att ingen på riktigt lyssnar på hur jag mått och varför. Många läkare har varit snabba med att rekommendera olika former av medicinering vilket inte varit den form av hjälp jag behövt. Jag säger INTE något ont om att söka hjälp inom vården för psykisk ohälsa. Det ska man absolut göra och andra har säkert bättre erfarenheter från det än vad jag har. Jag vet bara av att ha pratat med vänner som varit i liknande situationer och att de känt samma sak. Poängen med den här texten är inte heller att smutskasta vården för det dom gör utan bara förklara vad det var som gjorde att jag hamnade i en situation där jag kände “vad kan jag göra själv för att må bättre”. Jag blev helt enkelt desperat och kände att jag måste göra något åt detta nu och detta var enbart 1-2 månader sedan.

Jag började läsa en hel del om olika typer av metoder som andra människor applicerat på sina liv och som förändrat deras liv till det bättre. En av metoderna kallas för “Wim Hof Method”. Det är en metod som grundar sig i tre stycken basmoment, andning, engagemang och kyla (breathing, commitment, cold). Exakt vad detta innebär och vad det gör med kroppen är svårt för mig att förklara men jag kan rekommendera alla att kolla på några av dokumentärerna som finns på youtube. Vice och Yestheory är två kanaler som gjort väldigt bra dokumentärer om denna metod.

Wim Hof aka The Iceman är en man från Nederländerna som tagit många olika Guinness världsrekord. Bland annat för att simma under is, full kroppskontakt med is samt sprungit ett helt maraton i öknen utan vatten. Detta är givetvis inget som jag ser mig själv göra. Det som intresserade mig var att han nu under de senaste åren kunnat bevisa med hjälp av forskning vilken stor styrka och makt vi har inuti oss själva. Han har varit med och gjort flera studier på vad den som använder sig av denna metod kan åstadkomma. För att bevisa att det inte bara är han som kan göra dessa saker utan att vi alla människor är så mycket starkare än vad vi tror. Vi kan genom träning kontrollera vårt mående och mycket mer bara genom att återgå till en närmare kontakt med oss själva och naturen. Detta drog in mig direkt och nu några månader senare gör jag andningsövningar och tar en kalldusch varje dag samt mediterar oftare. Detta har även drivit mig till att ta mig ut och springa vilket är något jag inte gjort sedan jag var barn.

Jag säger inte att Wim Hof metoden gjort allt det här. Det jag menar är att det idag finns många olika vägar för att må bättre. Jag valde att inte stirra mig blind på att vården. Mitt alternativ blev att jag kollade mig omkring på internet och olika sociala medier för att se vad andra människor hade gjort för att må bättre och detta var en av dem saker jag hittade. Jag hittade detta och det fungerar för mig och jag gör det på mitt sätt och i min takt. Det är något jag mår bättre av.

Så vad är hela min poäng? Jo!
1. Vi tror ofta att vi är ensamma om de jobbiga känslor vi har eller i det vi går igenom men sällan är det faktiskt så. Väldigt ofta så handlar det bara om att vi inte pratar tillräckligt om när och varför vi mår dåligt, vilket jag tror skapar en ond cirkel. Genom att våga ta klivet att prata ut om när vi mår dåligt kan vi genom det, både få en chans att få hjälp från andra för att må bättre och också hjälpa andra som mår likadant att känna sig mindre ensamma. Det kan vara ett vändpunkt för någon som mår dåligt att bara helt enkelt veta att hen inte är ensam och människor runt omkring visar sitt stöd och tröst.

2.Ofta finns det så otroligt många svar på samma fråga när det kommer till mental hälsa. Vissa saker funkar för en men inte för en annan. Genom att våga tänka utanför normerna tror jag vi ökar chansen till att hitta något som kan vara ens egna lösning eller något som hjälper. Allt vi gör spelar roll. Från hur vi andas, till vad vi äter, till rutiner och tankemönster och mycket mycket mer. Kanske är det bara genom att bryta den minsta rutinen som du får en positiv dominoeffekt som resulterar i att du mår lite bättre.

3. Det är när vi mår bra och tar hand om oss själva som vi kan ta hand om och bry oss om andra helhjärtat. När vi förstår att vi alla är anslutna till varandra på ett eller annat sätt. Det är också när vi mår som bäst som vi känner oss som mest maktfulla och vet att vi kan påverka de saker vi vill påverka. När vi känner den där inre styrkan.
Jag själv vet att jag har en lång väg att gå med min egna mentala hälsa men jag vill ändå uttrycka tacksamhet för de saker som jag ändå har gått igenom fram till idag. Det har gjort mig till den jag är. Varje dag mår jag lite bättre och jag kan inte mer än att hoppas att någon annan som inte mått/mår så bra kommer dit också. Jag tror inte heller att jag aldrig kommer att må dåligt igen, men när den dagen kommer så har jag mycket mer verktyg för att göra det jag själv kan för att förhoppningsvis må lite bättre.